Hur mycket ska en människa behöva ta .. Jag orkar snart inte ta mer och vet snart inte vad jag ska göra ... Varför ska livet vara så komplicerat och jobbigt .. Jag vet snart inte vad jag ska göra men orkar inte må så här länge till ....

Varför tror folk att bara för man är kraftig så är man lat eller dum eller bara sitter i soffan och äter hela dagarna så är det ju absolut inte .. Om folk som tror det bara visste hur jobbigt vissa kraftiga personer har det hur mycket det försöker för att gå ner i vikt på alla möjliga sätt men inget hjälper och jag som dessutom har en sjukdom dom hindrar mig från att träna på olika sätt blir det ändå svårare trots att jag försöker .. Det är inte så lätt att gå ner i vikt som somliga tror och alla dessa jävla ideal man ska leva upp till i dagens samhälle gär inte heller saken lättare .. Inte konstigt att det är så många som nu lever med dåligt självförtroende och dålig självkänsla när man hela tiden fr se och hör hur en "Normal" ser ut .. Jag hatar ordet normal det finns inget sådant alla människor ser olika ut och varför är det så fel kan inte människor bara få vara den de är utan att få elaka kommentarer för det .... Jag är själv kraftig och har varit det hela mitt liv har varit mobbad för det hela skolgången vilket gjort att jag än idag inte tycker om mig själv och tror att alla kollar och tänker saker om mig, Jag skulle inget hellre än att kunna gå ner i vikt men alla är olika och vissa har svårt för att gå upp i vikt vissar har svårt att gå ner i vikt vissa har lätt för att gå upp i vikt och andra har svårt för att gå ner i vikt och jag är en sån person som har lätt för att gå upp men svårt för att gå ner i vikt plus att jag har kraftig benstomme vilket folk bara tror är en ursäkt men så är det inte alla kan inte bli lika smala som ideal kvinnan även om det äter och tränar likadant .. När ska folk fatta och när ska folk börja acceptera att alla är olika och låta det vara så också ???

När jag var mindre brukade jag säga till mina föräldrar att om ni skiljer er så vill jag inte bo hos någon av er då flyttar jag till skogen för jag trodde verkligen inte att de skulle skiljas och att jag skulle bli tvungen att välja vem av mina föräldrar jag vill bo med. Men när jag var 12 så hände just det min pappa kommer hem från jobbet en dag och skriker till mamma att han vill skiljas , jag sitter och ser på tv så jag hör och ser allt och får en chock .. Jag trodde inte det var sant utan att det bara vara något han sa så jag försökte flera dagar att prata med pappa men till ingen nytta .. Även att det nu har gått över 10 år så är det fortfarande jobbigt trots att jag nu e vuxen så skulle jag inget hellre vilja än att mina föräldrar fortfarande var gifta för jag vet att hade det varit det så hade ändel av alla saker som hänt under åren inte hänt, men som sagt jag e vuxen nu så man får bara försöka acceptera och gå vidare även att dt e svårt för det är inte bara när man är barn som skilsmässa mellan föräldrar är jobbig men tyvärr så är det inte många som förstår det ...

Anledningen till att jag startat denna bloggen är den att jag är trött på att inte ha någon stans att vända mig när jag behöver "spy galla" som man säger eller helt enkelt få ur mig allt jag känner och tänker och att skriva det på sin fb är inte populärt har jag märkt då jag flera gånger får kommentarer och klagomål så då tänkte jag "okej jag startar en anonym blogg istället så de namn jag kommer nämna i mina inlägg kommer inte att vara de riktiga ... För att berätta lite om mig själv så är jag en vanlig småländsk tjej som många andra haft en ganska jobbig uppväxt pga mobbing , en psykiskt sjuk mor, sjukdom och mycket annat men det är sånt jag nog kommer ta upp i vissa av mina inlägg så det tänker jag itne prata om mer här nu ..

Det jag idag tänker skriva om är min pojkvän som för drygt en månad sedan tog sitt liv och jag tror inte jag fattat än att jag aldrig med kommer få träffa honom, allt känns så overkligt så ibland önskar jag att jag skulle vakna upp och märka att det bara var en dröm men jag vet ju innerst inne att det inte är det.. Jag och min pojkvän fick kontakt via nätet påå en kristen sida och jag ska vara helt ärlig och säga att jag itne minns vem av oss som skrev först men om ajg inte minns fel så tror jag att det var han .. Vi fann varandra snabbt och jag jag kände snabbat att vi förstod varandra och hade mycket gemensamt våra samtal blev allt viktigare för mig och då ingen av oss mådde hundra bra så kände jag snabbt att hans stöd var viktigt och väldigt betydelsefullt för mig. Och när jag inte hörd av honom så kändes allt så tomt och saknade var stor men då var det ju bara att skicka ett sms men det går ju inte nu så vad gör man när saknaden är så stor att hjärtat känns som det ska sprängas och ensamheten håller på att ta död på mig, visst jag vet att jag har mina föräldrar och syskon men hur man än vänder och vrider på det så är det inte samma sak .. Jag har dejtat ett antal killar men aldrig kännt att det var rätt förrens jag träffade min pojkvän , dessutom är jag en sån person som pga allt man varit med om och sitt dåliga självförtroende har svårt för att släppa in nya människpr och framförallt att känna tillit vilket i  sin tur gjort att jag haft svårt för att bli kär eller om det bara är att jag inte vågat känna efter för jag varit rädd så rädd för att blir sviken .. Men när jag flr första gången träffade min pojkvän efter att ha snackat ett bra tag så kände jag något jag inte jkan på minna mig att jag någonsin känt tidigare, Jag blev varm i hela kroppen och kände direkt att han var den jag väntat på den jag längtat efter.. Han var ett sånt oerhört stöd för mig och även om jag ibland kunde känna mig ensam då så visste jag att jag trotts allt hade honom och att han fanns där..

Jag var så glad den dagen jag fick ändra min relationsstatus på min fb och skriva att jag hade ett förhållande med världens underbaraste och mest förstående kille och jag fattade inte riktigt vad han såg i mig .. Men jag visste ialalfall att jag älskade honom och att han föralltid skulle ha en plats i mitt hjärta ... Så den kvällen jag fick veta att han inte längre fanns kändes det som mitt hjärta exploderade och att jag dog med honom ... Nu vet jag inte vad jag ska göra och vissa stunder känns det som jag vill vara där du är bara för jag ska få vara hos dig och att allt känns så meningslöst utan dig ...  :`(